Tick tack

Nä. Jorden rämnade inte. Helvetets portar förblev stängda. Inte blev jag nämnvärt "äldre & klokare" heller. Utan tiden tickade bara på, slog över till ett nytt decennium och tickade lugnt vidare.

Det var värre innan. Nu när det är gjort så är paniken borta. 40 är bara en siffra, säger jag lika klichéartat som många före mig. Men nu förstår jag vad de menade.

Märta tackar för gratulationer, blommor, sång och presenter!

Festen blir senare när herr Lillebror är färdigammad och Märta kan partaja loss ordentligt - så leopardtoppen spricker i sömmarna och klackarna faller av ormskinnssandaletterna. Be aware.

PS. Att jag nyss satt och somnade till i tv-soffan framför Ernst Kirchsteiger tillskriver jag den bebisrelaterade sömnbristen snarare än ålderströttheten /DS

Krishantering

Om två dagar fyller jag år. Jämnt. Jag rannsakar mitt liv, skärskådar min tillvaro, fnular på fortsättningen. Det är odelat den värsta ålderskris jag haft hittills. Men den som jag tror kommer vara mest konstruktiv. Det finns liksom ingen tid att strula med längre. It's now or never.

Att fånga dagen, njuta av stunden är väl ett klichéråd såklart. Men faktiskt det enda som får tiden att sluta rusa fram som ett skenade ånglok. Alltså: stanna upp och lukta på blommorna. Eller på tvååringens nytvättade hår. Eller, för all del, på samma unges skrattsvettiga nacke. Eller på lillebebisens fjunmjuka kind. Räkna fräknarna på Virvelvindens sommarnäsa. Krama J:s varma hand i julinatten.