När lusten faller på - agera!

För ett tag sedan kom Lyckokycklingen hem från dagis, rusade in på sitt rum för att hämta sitt prinsessvärd och sprang sedan i full karriär in till Virvelvinden, vrålandes: "Jag måste slå något!"

Jag vet inte var denna drift kommer ifrån - men plötsligt känner jag en stark drift att sticka något. Varför? Kanske ...

Så kan man också vara

Intressant att leva! Intressant att träffa nya människor. Denna lilla presentationsmonolog råkade jag ut för häromdagen:

"Å ja fatta ingenting ja bara blödde o blödde i flera månader och brösten bara *visar stora meloner med händerna* så jag sa till min man att asså ja tror att ja har fått muskler i brösten för dom har vuxit! Och min man bara: 'man kan inte få muskler i brösten - du måste vara gravid'. Å ja bara 'näe' för jag blödde o blödde. Och sen kom det en stooor klump så jag tänkte att det kunde ja ju inte vara men de var ja! Var ditt tredje planerat? Åh, shit? Så du ville ha ett tredje alltså!? *hållandes sitt tredje barn i famnen*

Alla är olika. Homogent är tråkigt. Måste hålla det i minnet.

Jo, jo!

Förhärligande

Jag önskar att jag här kunde länka till musiken i min iTunes. Jag är kanske helt ensam om att älska min blandning av, och smak för, musik - men då så, då älskar jag den bara lite mer själv då.

Att ha och att inte ha

Märta 40-årskrisar vidare ... Det finns massor av sätt att förhålla sig till tillvaron och att leva de år man har i det här livet. Ett sätt är att uppskatta det man faktiskt har och inte gnälla över det man inte har. (Funkar bäst för oss i en relativt välmående västvärld kanske.) Det hänger kanske ihop med mindfulness och sånt där. Här och nu (inte där och sedan/då).

Såg Slumdog Millionaire igår; ungefär tre år efter övriga Sverige - jag vet - men jag är, villig att prakisera den nya filosofin, nu tacksam att jag sett den överhuvudtaget. Det var en lätt övning att vara lycklig för att man är född i det land man är född i (och inte i fattiga kvarter i Mumbai).

Det är så lätt att gnälla på sina barn och tycka att de beter sig på ett icke önskvärt sätt (typ herr Lillebror som hindrar mig att sova på nätterna). Jag har drömskt fantiserat om vad jag skulle ha gjort om jag inte haft några alls att ta hänsyn till. Men givetvis vill jag inte vara utan dem. Jag tränar på att njuta mer av dem - nu medan jag har dem. På samma sätt som jag önskar att barnfria/barnlösa par försöker njuta av den egentid de faktiskt har. Om jag tänker rätt inbillar jag mig att det kommer kännas kul att spendera pengarna man har på tre par färgglada gummistövlar och nya galonkläder istället för på ett par snygga skinnbyxor till mig själv. På riktigt.

Och när jag behärskar det här med att vara tacksam för det jag har ska jag ge mig på nästa utmaning. Att våga mer. Hjälpt av tänket: "Vad är det värsta som kan hända?" (tack för idén, Karin!).

Drag under galoscherna!

För tre år sedan var denna lilla lady ännu inte född. För två år sedan hade hon precis lärt sig krypa. För ett år sedan sa hon knappt 'flasklock'.

Häromdagen mötte jag henne i våningen när hon kom joggandes från matsalen. Hon slängde ett öga på mig och utropade: "Nämen, hejsan! Om du ska till pappa så gå till köket! Det är därborta - till vänster (pekandes över axeln)."

Tänk om man själv utvecklades i samma takt.

(Hon sa dessutom rätt på höger och vänster, vilket nog var det som imponerade mest på mig.)

Den tiden på året

"I can't waste time so give it a moment
I realize, nothing's broken
No need to worry 'bout everything I've done
Live every second like it was my last one
Don't look back at a new direction
I loved you once, needed protection
You're still a part of everything I do
You're on my heart just like a tattoo"

Ser framåt - hopfull!

Idag började vi vattengymnaster prata med varandra så smått i bassängen. Lite pinsamt trevande, så där. Man är inte sitt starkaste jag när man är blottad i badkläder och genomskinlig plastmössa. Vi pratade om en låt vi tränade till.

Nu i efterhand gläder jag mig mycket åt de nya kontakterna. Nu äntligen i mitt liv kan jag nämligen få tillfälle att springa på någon av dem på stan och förvånat utbrista: "Nämen hej - jag kände inte igen dig med kläderna på!"

Dålig bortförklaring?

Jag jobbar på måndagar och tisdagar och för att minnas vad jag ska göra så skriver jag lappar. Hur morgondagens arbete ska gå står dock skrivet i stjärnorna; min bebis har ätit upp kom-i-håglappen. Jag lyckades visserligen ta ifrån honom den innan han svalde men allt som stod på den är numera ett ljusblått sudd.

Plötsligt förstår jag generationer av skolbarn som förgäves försökt förklara (och bli trodda) varför de inte gjort läxan: "Min hund åt upp boken!"

Därav bloggtorka

Det här är vad som rör sig i Märtas huvud nu: när ska han ha mat? varför vill han inte äta så mycket? Nu borde han nog sova oj nu vakande han nä vad trött jag är när ska jag få sova? i nästa liv kanske ... Borde ringa den och den borde göra något kul någon gång nej nu vaknade han visst vad ska vi äta till middag? Måste hänga tvätt men tvättsträcket är ju fullt usch vad tråkigt det är att laga mat hela tiden fort ska det gå och vad trött jag är ... Det är skönt att solen skiner man borde nog gå ut nu men han ska ju snart äta igen bäst jag stannar inne oj nu skriker han vad vill han?

Förlåt men jag har knappt näsan över vattenytan just nu.

Märta bestämmer (försöker)

Startfältet i Idol 2009 krymper. För mig är det helt osannolikt att någon annan än denna eller denne ska komma att vinna. Jag blir förbannad om inte. Tappar tron på "Folk i Gemen".

Idoltittandet började som ett tvång (Virvelvinden insisterade), fortsatte som något självvalt ... men är nu hotat eftersom TV4 klipper, redigerar och producerar det så förbenat tjatigt.