Att ha och att inte ha

Märta 40-årskrisar vidare ... Det finns massor av sätt att förhålla sig till tillvaron och att leva de år man har i det här livet. Ett sätt är att uppskatta det man faktiskt har och inte gnälla över det man inte har. (Funkar bäst för oss i en relativt välmående västvärld kanske.) Det hänger kanske ihop med mindfulness och sånt där. Här och nu (inte där och sedan/då).

Såg Slumdog Millionaire igår; ungefär tre år efter övriga Sverige - jag vet - men jag är, villig att prakisera den nya filosofin, nu tacksam att jag sett den överhuvudtaget. Det var en lätt övning att vara lycklig för att man är född i det land man är född i (och inte i fattiga kvarter i Mumbai).

Det är så lätt att gnälla på sina barn och tycka att de beter sig på ett icke önskvärt sätt (typ herr Lillebror som hindrar mig att sova på nätterna). Jag har drömskt fantiserat om vad jag skulle ha gjort om jag inte haft några alls att ta hänsyn till. Men givetvis vill jag inte vara utan dem. Jag tränar på att njuta mer av dem - nu medan jag har dem. På samma sätt som jag önskar att barnfria/barnlösa par försöker njuta av den egentid de faktiskt har. Om jag tänker rätt inbillar jag mig att det kommer kännas kul att spendera pengarna man har på tre par färgglada gummistövlar och nya galonkläder istället för på ett par snygga skinnbyxor till mig själv. På riktigt.

Och när jag behärskar det här med att vara tacksam för det jag har ska jag ge mig på nästa utmaning. Att våga mer. Hjälpt av tänket: "Vad är det värsta som kan hända?" (tack för idén, Karin!).