Jag är anhängare av fate/chance-skolan. Visserligen vet jag inte om det finns någon sådan officiell livsfilosofisk teori eller om det är jag som tänkt ut den, men jag tror stenhårt på att det finns en mening med det som händer; att möten man råkar ut för sker för att visa vägen åt något håll. Om man sedan kallar detta ödet (fate) eller slumpen (chance) spelar ingen roll. När J:s och mina vägar korsades en gång i tiden är precis en sådan sak. Eller en flyktig bekantskap på en resa, som gjorde det omöjligt att INTE börja måla igen. Eller detta:
För några veckor sedan fick jag ett massmail där en fd jobbkontakt tipsade om coacher/terapeuter under utbildning, som behövde träningsklienter. "Jaha, tänkte jag - vad bra. Jag som behöver lite vägledning". Och idag träffade jag "Kerstin" i 40 minuter. Och en Kerstin visade sig vara precis vad JAG behövde för att komma framåt med mina dagar. Hon satte omedelbart fingret på några punkter som varit orörda alldeles för länge. Tror det kan bli riktigt bra det här.
6 kommentarer:
Intressant!!
Jag tror också att mycket händer av antingen ödet eller slumpen eller vad man nu vill kalla det. men det som är viktigt är framförallt vad man SJÄLV GÖR DET TILL!!!
Så grattis till att du faktsikt inte bara "springer vidare".
:-)
Kram!
Kerstin? Jag har ju sagt vad du ska göra. Se så, chop chop! :-)
/M.EHR.
KUL!
Grattis! Jag skulle nog behöva en "Kerstin" också som kan "sparka mig i baken" och trycka på lite "ömma" punkter.
Kram
A i Långbroparken
Du måste berätta mer om det här nästa gång vi ses, Märta. Själv är jag varm anhängare av fat chance-skolan... ;-) Nej då. Jag vet mest bara att jag inte vet. Men ändå har jag rätt så ofta! :-)
/M.EHR.
och tänk att jag är några människors "Kerstn", det är coolt.
Och att det som händer har en mening är helt mitt motto här i livet.
Skicka en kommentar